Lidingönaturupplevelse

Posted on 26 september, 2009 in Löpning

Jag är öm i fötterna efter dagens bragd: sprang nämligen Lidingöloppet för femte gången. Jo, det ömmar på andra ställen också i kroppen: Framförallt är vänster tå på väg att bli blå, höftböjarna har tagit mycket stryk och så värker låren efter alla nedförsbackarna, men Abborrbacken tog jag i ett huj och utan att stanna vare sig där eller i någon annan uppförsutmaning. Gillar nämligen uppförsbackar!

Loppet runt Lidingö är verkligen en höjdare på hösten. Folk är också på så bra humör, i varje fall de jag pratade med. Ta till exempel killen ungefär halvvägs in i loppet, som gjorde sin tionde En Svensk klassiker — han bar på en t-shirt med det begreppet på ryggen nämligen — men som sade i samma andetag att detta blir hans sista lopp. ”Varför då? Vad ska du göra sedan”, frågade jag. ”Jag tycker det räcker nu. Jag ska spela golf istället!” Vi skildes åt och önskade varandra lycka till.

Jag sprang förresten tio sekunder snabbare än förra året och min nästbästa tid någonsin, trots att jag hade missat en del träning på grund av ömmande rygg tidigare i höstas. Hemligheten stavas taktik: Med pulsklockans hjälp sparade jag på krafterna och höll ett jämnt tempo tills det var åtta kilometer kvar. Jo, i vanlig ordning ökade jag tempot mot slutet och sprang då om många, vilket ytterligare ökar den inre styrkan att hålla ut hela distansen. Om jag passerade någon som såg extra trött ut men som ändå kämpade på och sprang utan att stanna så peppade jag löparen lite extra. För min egen del, på slutet, så blev det dock ingen slutspurt i år; för det var jag för trött för.

Jag firade sedan kraftansträngningen med en Pizza Hut-matbit på centralstationen och en flaska av mitt favoritvin på tåget: Arrogant Frog (Cabernet Sauvignon och Merlot från Languedoc). Slappnade sedan av i tyst avdelning.

comments: Closed