Vansbrosimningen 2012 eller ”Fyra vaselinburkar och tre high fives senare”

Posted on 11 juli, 2012 in Simning

Min Vansbrosimning år 2012 blev en kall men lyckad affär, traditionsenligt genomförd i ett par badbyxor och fyra burkar vaselin.

Det var min sjunde resa så den gick mycket på rutin. Den gick dessutom i blått eftersom man i Vansbrosimningen ingår i Blå band-startgruppen vid så pass många starter. “Blå band” innebär att man får en blå badmössa, en speciell medalj och en tidigare start, precis efter dem som simmar de tre kilometrarna under en timme. Detta passade mig utmärkt eftersom jag normalt simmar just så snabbt!

Även om jag numera har en ritual för att förbereda mig inför loppet och använder en checklista för alla nödvändigheter så finns alltid de osäkra faktorerna där: Hur varmt blir vattnet? Hurdant blir vädret? Hur går bilresan Linköping-Vansbro? Svaret är att det var 17,1 grader i vattnet, småregnigt och bilfritt mesta sträckan; eftersom min start var två timmar tidigare än jag brukar starta så var jag tvungen att åka hemifrån redan kl. 5.30, vilket innebar att det var ganska tomt på vägarna, vilket var skönt.

Jag fick som vanligt promenera mycket i Vansbro för att dels hämta nummerlappen i målområdet, dels göra en avstickare till Vanåvallen för egen uppladdning och dels ta mig genom folkmyllret längs järnvägsspåret till startplatsen. Det regnade lite men ibland var det uppehåll; jag hade stövlar och regnkläder så det störde mig inte. Jag blev svettig och var lagom varm när jag till slut anlände till järnvägsbron där starten går.

Jag hade redan badbyxorna på mig så jag behövde bara ta av mig överdragskläderna, lägga dem i min lilla ryggsäck och stoppa ned ryggsäcken i Vansbrosimningens blå påse för Blå band-simmarna. Jag tog på mig badmössa och simglasögonen på huvudet och smorde sedan in mig med vaselinet. Jag har sedan en liten bit vaselin sparad i ena handen och en handduk instucken i badbyxlinningen ända till startögonblicket, detta för att smörja in hälarna, det sista jag gör innan vattenihoppet, och torka av fingrarna innan jag tar på mig simglasögonen. Det är förresten alltid lika trevligt att småsnacka med grannarna och fråga om träningsformen och taktiken!

Starten gick smidigt eftersom man kunde välja individuell start i år; tidtagningen började så snart man kom ner i vattnet. Nackdelen är att man inte har vant sig vid vattentemperaturen (normalt ligger man i vattnet och väntar på startsignalen i några minuter) så det tog för mig ca 600 m innan jag fick ordning på min andning.

Jag ropade spontant “Vansbro! Juhuu!” när jag hoppade i vattnet och började genast med strategin att ta ut raka linjer mellan broarna och simmade efter dem, ensam nära mitten av Vanån. Jag kom snart in i ett härligt flyt (ursäkta ordvalet) och fin rytm i arm-, ben- och andetag. Jag var långt borta i tankarna och glömde nästan av att svänga höger in i Västerdalälven de sista 1000 metrarna! Den svängen kommer då jämt så överraskande …

På slutet började jag känna av att ha tillbringat fyrtio minuter i det svala vattnet: jag hade tappat känseln i hälarna och hälften av fingrarna; jag kunde inte känna om jag spretade eller höll ihop fingrarna i händerna. Jag bröstsimmade det mesta av sträckan, med fem-sex inflikningar av frisim, bara för att variera tempot och få tillfälle att ta längre andetag när jag vred på huvudet och tittade upp i himlen. Det var påtagligt mycket mera strömt och trångt bland simmarna i Västerdalälven jämfört med Vanån, men jag var beredd på detta mentalt och tog det lugnt och försökte hålla min egen rytm. När målet började skymta ökade jag tempot en aning — och plötsligt var jag framme! Med ett stort leende steg jag upp ur vattnet och jublade, lite vinglig på benen men tog mig fram till medaljutdelarna där jag fick min blåa medalj.

Jag satt en stund efter målgång i värmetältet för att bli varm av fläktarna där istället för den fysiska aktiviteten att springa omkring och leta efter påsen med min ryggsäck och ombyte; jag ville spara mina tänder som skulle ha skallrat hela vägen till lunchen i Restaurang Sjöjungfrun på målområdet … Jag satt och nös under hela upptiningen eftersom det tydligen var mycket gräspollen i vattnet, ujujuj.

Slutet gott, allting gott. Jag kom i mål även i år! Tiden blev för övrigt inte alls så dålig som jag hade trott från början: 59.09 minuter eller min nästbästa tid (pers är på 58.22 minuter). Lagom till att jag satte mig i bilen för att köra hem så kom ösregnet som höll i sig tills jag hade kört halva Inlandsvägen mot Hällefors.

Undrar du över rubriken ”tre high fives”? Det är de tre gångerna man i år var tvungen att klappa med handflatan (på den hand där tidchipet satt) i den blå handsymbolen på registreringsplankorna i tävlingen för att få en tid i loppet: en ”första high five” för att registrera sig i startfållan, en andra för den individuella starten nere vid strandkanten (då tidtagningen startade) och den tredje när man kom i mål (upp med ena handen ur vattnet).

comments: Closed