Postdaterad premiärmaraton på danska

Posted on 19 juni, 2011 in Löpning

Ser man på! Då har jag haft premiär på maratonlöpning: För en månad sedan sprang jag Köpenhamns maraton, som anordnades den 22 maj. Fram till dess hade jag bara sprungit Lidingöloppet 5 gånger. Då kan jag till slut av egen erfarenhet svara på den eviga frågan ”Vilket är jobbigast, Lidingöloppet eller ett maraton?” Svaret är lika enkelt som logiskt: ”Maraton!” Man ska springa drygt 12 km längre …

Juha i Köpenhamns maraton 2011

Min löparsäsong ligger egentligen senare under året eftersom jag endast normalt löptävlar i Lidingöloppet, som ligger sista helgen i sptember varje år. Jag kunde emellertid inte säga nej när min barndomskompis bjöd in mig till Köpenhamns maraton när vi träffades på en klassträff förra hösten. Huvudanledningen till att åka ned till söder var dock att träffa barndomskompisen och dennes fina familj — och att få prova på kompisens egenhändigt byggda och fristående cylinderbastu på tomten. För att kunna klara av en maraton ändrade jag träningsupplägget för vinter- och vårträningen genom att ersätta några cykelpass med distanslopp i löpning istället.

Jag räknade med en sluttid på 3.50 så jag ställde mig bakom dessa ballonger vid starten. Min taktik för loppet var att först hitta mitt eget tempo, spara på krafterna och sedan hålla en jämn fart i loppet samt tänka positivt. Jag kände mig mentalt stark för ännu ett långlopp efter att ha åkt Vasaloppet en sjätte gång tidigare i mars; det senare är ju ändå drygt fyra timmar längre i prestation för min del. Precis som på Vasaloppet hade jag också med mig egen dryck (i ett vätskebälte den här gången), allt för att behålla rytmen och spara tid genom att slippa köa vid vätskedepåerna.

Startskottet gick — och vi stod stilla: Det är nämligen så att de olika tidsgrupperna kommer iväg vid olika tillfällen i praktiken — och tidtagningen börjar först när man passerar startlinjen. Vi kom till slut iväg och jag hängde på ballongkillarna. Efter tjugo minuter var jag dock tvungen att gå på naturtoaletten, det vill säga besöka en buske i centrala Köpenhamn; en dansk kille hade tänkt samma sak så vi hann kort utbyta några repliker under tiden, om hur många lopp vi hade gjort och sedan önska varandra lycka till. Jag hade tappat kontakten med ballongkillarna men fortsatte i mitt eget tempo, hela tiden med koll på pulsklockan. Efter 40 minuter kom jag ifatt 3.50-ballongerna och fortsatte förbi dem, i tempot som jag hade satt.

Bansträckningen för Köpenhamns maraton är i princip två varv på samma bana, men andra varvet är lite annorlunda; speciellt partiet längs vattnet är behagligt, som kommer i slutet av loppet. Det finns publik praktiskt taget längs hela banan, så man är påhejad hela tiden. Man märker att man är i Köpenhamn när man känner cigarrdoften i varje hörn och ser Christianiacyklar med barn i dem under loppet.

Efter tre mil hade jag brutit ny mark; jag hade aldrig sprungit så långt i mitt liv i en tävling och varje meter kändes som en seger i sig. Jag var fortfarande relativt pigg och fräsch i benen, även om det började kännas i framsidan på låren. Vid 36 km tog det plötsligt emot ordentligt — jag hade nått den beryktade Väggen — och jag fick kämpa för att hålla löpsteget intakt. När det var 3 km kvar fick jag ta några gångsteg — jag räknade till 20 meter sammanlagt — innan jag fick nya krafter av att se och höra målgången i fjärran: På Köpenhamns maraton springer man nämligen i en ögla under en bro för att komma i mål och redan när det är 2 km så ser man följaktligen målsnöret bredvid vattnet. Samtidigt blev jag omsprungen av 3.50-ballongkillarna som hade kommit ikapp mig, alltmedan sambaorkestern som jag passerade spelade upp till energigivande musik. Det gjorde ont i benen och löpsteget blev allt kortare men där kom till slut upploppet! … och jag gled in över mållinjen efter 42,195 m. Sluttiden blev 3.51.20, vilket jag är helnöjd med.

Man blir väl omhändertagen efter målgången i Köpenhamns maraton. Förutom medaljen så får man en sopsäck att spara kroppsvärme med, en flaska vatten, youghurt och så en chokladstång; både vätska, protein och kolhydrater för att påbörja återhämtningen, med andra ord.

Köpenhamns maraton 2011 blev ett trevligt minne för livet. Det var kul att umgås med barndomskompisen — tack, Bengt, för gästfriheten och bastubadet! — och loppet var välarrangerat och festligt, även om medaljen hade fått fel datum.

comments: Closed