Ett rutinerat Vasaloppet

Posted on 8 mars, 2011 in Skidåkning

Mitt sjätte Vasaloppet år 2011 gick mycket på rutin och på att planera och spara krafter. Jag hade inte haft möjlighet att träna så mycket på grund av en efterhängsen revbensskada från förra sommaren, som jag till råga på allt slog upp i december. Däremot hade jag en bra grundkondition att luta mig tillbaka på, uppbyggd av bodypump, gympa, step-up och zumba — förutom mycket stavgång och lite löpning därtill.

Linköpings skidklubb hade som vanligt ordnat två bussar som tog oss till Malung på lördagen för logi, kvällsmat och skidvallning, förutom en extratur till Sälen för nummerlappsuthämtning. Jag tog förresten hjälp av min far för vallningen, som hade åkt upp med skåningarna dagen innan och bodde på skolan bredvid sporthallen där vi övernattade. Jag hade svårt att somna för jag låg och tänkte på loppet; det blev nog fyra timmar effektiv sömn totalt. Halsen kändes öm på morgonen och jag hostade lätt, men annars kände jag mig fysiskt i god form.

Vi hade bra tajmning med bussen på morgonen, för vi åkte kl. 4.30 till Sälen och kom lagom till att de öppnade portarna till startfälten kl. 5.30. Jag fick förvisso köa tjugo minuter till mitt startled, det åttonde, men fick ändå en position långt fram. Sedan blev det en timmes väntan i bussen, med betoning på singularis eftersom den andra bussen hade åkt till till Mora. Chauffören till den bussen var nämligen tvungen att få den lagstadgade sömnen innan han skulle köra den första halvan av vasaloppsmålgångare hem. Jag hoppades, liksom tidigare år, att vara bland denna skara och lade upp mitt lopp efter detta.

Starten på Vasaloppet gick som vanligt kl. 8.00 — och som vanligt hände ingenting i startledet. Alla stod stilla. Det tar nämligen en stund innan alla kan börja röra på sig. Jag valde sedan liksom förra året efter vägövergången backen på höger sida istället för vänster; just denna branta del av Vasaloppet gick förvånansvärt smärtfritt i år.

Starten i Vasaloppet är förresten något av det mest fantastiska och vansinniga man kan uppleva! Det är över 15 000 åkare som startar samtidigt, på ett fält med över 50 spår parallellt. Fältet är knappt två kilometer långt, så spåren bara här är lika långa tillsammans som hela Vasaloppet!

Den första milen gick två minuter snabbare än förra året, eller 1.19 t. Liksom förra året skippade jag de första depåerna, Smågan och Mångsbodarna; jag hade ju egen dryck med mig på ryggen i form av en ryggsäck, en camelbak, fylld med knappt 2 liter sportdryck — och energikakor och gel i ryggfickan. I Risberg behövde jag dock stanna för en stunds stretchning och mitt enda toalettbesök under loppet. Jag passade samtidigt på att lämna in skidorna för att borsta av glidytorna och förbättre glidet; jag upplevde det nämligen som att jag hade blivit omkörd av många (men detta stämde inte; snarare hade jag kört förbi 600 personer hittills, enligt webbstatistiken!).

Efter halva loppet började jag känna av ansträngningen och att jag inte hade tränat så mycket som förra året: Jag hade börjat få ont i axlar, armbågar, triceps, rygg och lår. Jag höll dock undan alla negativa takar genom att tänka positivt. För det första är jag finne så jag kan överleva med hjälp av sisu. Sedan belönade jag mig själv med en sportgel efter varje mil hädanefter — och så stannade jag till i varje depå efter Risberg och åt en halv bulle samt drack kaffe, buljong och vatten. Dessutom passerade jag min far strax efter Evertsberg, han som normalt åker Vasaloppet minst en halvtimme snabbare än mig. Jag hejade smått överraskad på honom när jag såg den bekanta siluetten och kände mig med en gång starkare och gladare. Jag försökte också hålla mig till ett spår hela tiden, utan att byta för mycket, och sedan hitta en jämnstark och rytmisk åkare att ligga bakom — allt för att hushålla med krafterna.

Att det värkte i kroppen berodde framförallt på att jag inte hade tränat distanslopp innan. Jag hade bara haft tid att fokusera på teknik och sedan övat intervaller med dubbelstakning och diagonalåkning som åkstilar, sammanlagt 73 km (!). Denna teknikfokuserade träning blev ändå min räddning på slutet; jag kunde avslappnat diagonalåka och på det sättet passera ca 100 andra åkare in i mål. Mitt syfte med årets Vasaloppet blev till slut att passera målsnöret före kl. 16.30, eftersom jag visste att jag behövde en timme för att hämta inlämnade överdragskläder, duscha och hitta till bussen som skulle åka kl. 17.30. Om jag missade den bussen så skulle jag få vänta till kl. 21.00 för nästa, och det ville jag inte. Jag kom i mål kl. 16.28, med en åktid på 8.28 t., så jag hade två minuter tillgodo och var också den siste åkare som kom med den önskade bussen.

Jag har tidigare fått skavsår på vänster fot av skorna och även på vänster tumme av staven, men detta fick jag inte i år. Skorna kändes bra och tejpen på tummarna höll hela vägen in i mål.

Dagen efter kändes Vasaloppet 2011 framförallt i rygg och höftböjare, som ömmade. Dessutom var jag trött i ögon och huvud, förmodligen för att jag hade varit så koncentrerad under loppet (kanske blinkat mindre än normalt) och sedan inte hade sovit så mycket i helgen. Annars mådde jag bra. Revbenet kände jag förvisso av på slutet, men inte så att det hindrade mig.

Sammanfattningsvis var det slitigt att åka Vasaloppet i år, trots medvind och perfekta yttre förhållande med sol och endast några minusgrader. Glidet kunde nämligen ha varit bättre; jag kunde ha haft på ett lager pulver på glidytorna, som skydd mot den smutsiga snön. Däremot kände jag att min teknik i dubbelstakning och diagonalåkning fungerade bra och var effektiv.

Så här två dagar efter loppet konstaterar jag ändå att jag redan är redo för att åka nästa år igen.

comments: Closed