En fullträff runt vattnet

Posted on 19 juni, 2011 in Cykling

Dagen efter min åttonde Vätternrundan känner jag mig oförskämt fräsch. Jag sov som en stock och vaknade först efter 11,5 timmar, utsövd — och praktiskt taget hoppade ur sängen. Vätternrundan 2011 för mig blev en fullträff på cykeln i år, såväl vädermässigt som resultatmässigt.

Juha vid starten till Vätternrundan 2011

För första gången provade jag på att åka med en sen startgrupp, vilket för mig innebar kl. 03.58 eller åtta minuter efter solens uppgång. Det var med andra ord dagsljus i Motala. Förra året hade jag cyklat på 10.10 t. och målet i år var att komma under 10 timmar (sub10) så jag räknade med att ljuset skulle leda mig till att förbättra oddsen och öka farten framför allt under loppets första halva, så jag slapp cykla i hindrande nattmörker. Den sena starten innebar också att måltiden innan loppet blev frukost kl. 00.30 istället för kvällsmat kl. 19.30 (som förra året, då jag startade kl. 22).

Det tog dock lite längre tid för mig att komma till startplatsen i år. Som vanligt tog jag landsortsbussen och som vanligt var jag ensam cyklist. Skillnaden var att det var en nattbuss kl. 01.35 den här gången, på grund av mitt val av sen cyklingsstart, så sällskapet på denna buss var överförfriskade ungdomar från landet som skulle hem med sista förbindelsen. Dessutom skulle jag byta buss i Borensberg efter halva sträckan för att kunna ta mig hela vägen till Motala. Detta hade jag kollat upp i förväg.

Vi var en minut sena iväg från Linköping: Ett förälskat par hade svårt att skiljas åt vilket slutade med att tjejen fick springa ikapp och stoppa bussen vid Resecentrum i Linköping. Halvvägs till Borensberg fick bussen sedan stanna mellan två hållplatser för att låta en kissnödig kille få gå på naturtoaletten. Det hela resulterade i, insåg jag efter en kvarts väntande på nästa buss i Borensberg, att vi hade varit tre minuter sena till mitt bussbyte!

Klockan var nu 02.25, jag stod i nattödsliga Borensberg och funderade på hur jag skulle ta mig de resterande 19 km in till Motala. Jag hade 1,5 timme till Vätternrundanstart. Till råga på allt hade jag fått en pyspunka på cykeln på väg mellan hemmet och Resecentrum i Linköping. Jag provade att ringa efter en taxi från Motala men dels hade jag inte så mycket kontanter med mig och så skulle det ta 50 minuter för mig att vara framme i Motala. Jag måste nämligen även hinna hämta ut nummerlappspaketet innan min start! Jag tog snabbt beslutet att pumpa det halvtomma cykelbakdäcket och cykla riksväg 34. Det tog 38 minuter med en snitthastighet på 30 km/t. längs en välbekant väg som jag dock alltid har cyklat åt andra hållet på träningsturen runt sjön Boren. Jag hann på detta sätt precis lagom till både uthämtning av startpaketet, inlämning av cykeln för reparation, inlämning av ryggsäcken med överdrags- och ombyteskläder, påfyllning av vattenflaskor, toalettbesök och slutligen entré i startfållan i tid — utan att stressa alltför mycket dessutom. Pyspunkan berodde förresten på att den punkteringsskyddande remsan i fälgen hade hamnat snett, ett misstag jag får skylla min cykelreperatör på.

Det var flera klädkoordinerade cyklister i min startgrupp, det vill säga grupper med pedaltrampare från olika cykelklubbar, så det bildades snabbt en seriöst arbetande klunga på väg ut från Motala. Vinden blåste från sydväst så vi hade motvind eller sidovind ner till Jönköping. Det var lite läskigt på ett par ställen när vägen smalnade av och klungan skulle klämmas in där; man får hela tiden vara på hugget och vara beredd på hastighetsförändringar i en klunga. I närheten av Gränna var ena filen av vägen dessutom avspärrad en bit när en cyklist hade ramlat omkull och ambulansen tog hand om den skadade.

Vädret var annars precis lagom, temperaturmässigt. Jag frös vid starten eftersom jag hade blivit svettig efter att ha cyklat från Borensberg till starten, och jag kände av början till kramp i vaderna, men blev snabbt varm i klungkörningen. Efter drygt halva loppet tog jag av mig skoskydd, lösärmar och lösben och cyklade i shorts och kortärmat, för solen hade börjat värma upp luften och jag kunde börja bättra på cykelbrännan. På västsidan, när vi började cykla norrut, så blåste det dessutom medvind, så det gick att hålla en högre medelhastighet med lite mindre arbete.

Jag stannade i fyra depåer: Hästholmen efter 44 km för toalettbesök; Gränna efter ytterligare 37 km för toalettbesök samt äta en bulle, en halv banan och fylla på vatten; Fagerhult efter ytterligare 57 km för samma anledning som Gränna samt en kopp kaffe och avtagning av extrakläder (se ovan); och Karlsborg efter ytterligare 69 km för samma som i Fagerhult. Sedan cyklade jag resten av sträckan 93 km utan paus. På cykeln hade jag två stora flaskor med vatten respektiv sportdryck och i ryggfickorna 7 gelpaket, 2 powerbars, en GT-tub och en ostmacka. Denna energi utöver påfyllningen i depåerna räckte precis ända in i mål: Den sista GT-tabletten gav mig extra energi i ett ryck de sista 13 km. Jämfört med förra året kände jag mig inte lika stark i backarna, men desto uthålligare och segare när det gällde att hålla ett jämnt och bra tempo (30-32 km/t.) över långa sträckor. Orsaken är troligen att jag har haft mer löpning inlagd i min träning under våren på grund av premiärloppet på maran i maj och inte lika många intervallpass på cykel.

Känslan att komma i mål efter ett långt lopp är alltid lika fantastisk: all planering och förberedelse har denna härliga känsla som mål. Det speciella med Vätternrundan är att på cykel kan man samtala med grannen i klungan och få en annan slags njutning under själva genomförandet. Man tackar dessutom varandra för bra förning. Man får dock respektera att alla inte är på samtalshumör.

Ett bra sätt att börja få kontakt med medcyklister i en klunga är att ge komplimanger för fordonet eller kläderna. På tal om detta så brukar jag återanvända min Vasaloppetnummerlapp, en sådan där avtagbar variant som man trär över huvudet som en flytväst, och fästa Vätternrundannummerlappen på den så att jag enklare kan ta av mig överdragskläderna under loppets gång. I år på Vätternrundan fick man dock endast ett blad med startnumret på (att ha på bröstet) och istället för det andra nummerlappsbaldet att fästa på ryggen fick man en nummerlapp att hänga på cykelstyret (troligen för att målfotona ska bli lättare att identifiera). Följaktligen visade min rygg ”Vasaloppet 8244”, vilket gjorde att jag under loppet fick ett par undrande kommentarer om jag var på rätt lopp — men framförallt kontakt med andra skidåkare, som själva åkte runt med Swixmidjeväskor och liknande avslöjande accessoarer.

Att starta sent är nästan synonymt med att man cyklar snabbt på Vätternrundan. Detta märktes eftersom det var många duktiga cyklister ute på banan — att det bildades bautastora klungor som jag inte har upplevt tidigare. De mellanstora klungorna susade förbi så snabbt att det inte gick att hänga med dem, om man inte siktade på sub9 och bättre, så när det inte fanns några andra klungor i närheten så hamnade jag istället i två trevliga småklungor under rundan i år. Speciellt den sista minns jag, för vi var bara tre cyklister och vi turades rättvist om vart annat för att ta en förning. Mina medjobbare var två killar från Rolls Royce i Kristinehamn, varav den ene var debutant men på väg mot imponerande sluttid (9.30 t.) och med målet En Svensk Klassiker i år. Vi höll ihop gruppen från Karlsborg till ca en mil från mål; de sista fyra milen gjorde vi dessutom sällskap med en bautastor klunga.

Dagen efter loppet vägde jag i stort sett lika mycket som före cykelloppet (en minimal skillnad på 100 g). Jag kände av en lätt huvudvärk när jag steg upp på morgonen, ett typiskt tecken på brist på vätska. Jag kände också av en lätt snuva, men fyllde på ordentligt med antioxidanter både på lördag kväll och till frukosten på söndagen. Det ömmade mest i ögonen, som var torra och trötta av påfrestningen att ha vakat extra länge. Av musklerna märktes det mest i baksida lår, rumpa och övre vader; lite i nackmusklerna också, efter att ha legat länge i styrklykan och hukat för fartvinden. Direkt efter loppet kände jag ovanligt nog av mina knän, som värkte, vilka jag aldrig har haft problem med tidigare, men på söndagen hade den smärtan gått över. Jag märkte generellt hur snabbt återhämtningen skedde överlag — ett tecken på att jag är vältränad?

Hemresan med bussen till Linköping efter Vätternrundan blev angenäm. Då fick jag sällskap av tre andra cyklister: två finlandssvenska bröder med rötter i Borgå och en veteran med 27 rundor bakom sig. Busschauffören var snäll och lät oss ha cyklarna inne i bussen på barnvagnsplatsen, för annars hade vi inte kommit hem samtidigt. Den ene finländaren visade sig ha en stor passion för löpning och skidåkning, så vi pratade om finländska löparlegender förutom olika tävlingslopp som vi hade genomfört eller skulle genomföra. Det var en fin avslutning på en lång lördag.

comments: Closed