:Livselixir

Jag är öm i fötterna efter dagens bragd: sprang nämligen Lidingöloppet för femte gången. Jo, det ömmar på andra ställen också i kroppen: Framförallt är vänster tå på väg att bli blå, höftböjarna har tagit mycket stryk och så värker låren efter alla nedförsbackarna, men Abborrbacken tog jag i ett huj och utan att stanna vare sig där eller i någon annan uppförsutmaning. Gillar nämligen uppförsbackar!

Loppet runt Lidingö är verkligen en höjdare på hösten. Folk är också på så bra humör, i varje fall de jag pratade med. Ta till exempel killen ungefär halvvägs in i loppet, som gjorde sin tionde En Svensk klassiker — han bar på en t-shirt med det begreppet på ryggen nämligen — men som sade i samma andetag att detta blir hans sista lopp. ”Varför då? Vad ska du göra sedan”, frågade jag. ”Jag tycker det räcker nu. Jag ska spela golf istället!” Vi skildes åt och önskade varandra lycka till.

Jag sprang förresten tio sekunder snabbare än förra året och min nästbästa tid någonsin, trots att jag hade missat en del träning på grund av ömmande rygg tidigare i höstas. Hemligheten stavas taktik: Med pulsklockans hjälp sparade jag på krafterna och höll ett jämnt tempo tills det var åtta kilometer kvar. Jo, i vanlig ordning ökade jag tempot mot slutet och sprang då om många, vilket ytterligare ökar den inre styrkan att hålla ut hela distansen. Om jag passerade någon som såg extra trött ut men som ändå kämpade på och sprang utan att stanna så peppade jag löparen lite extra. För min egen del, på slutet, så blev det dock ingen slutspurt i år; för det var jag för trött för.

Jag firade sedan kraftansträngningen med en Pizza Hut-matbit på centralstationen och en flaska av mitt favoritvin på tåget: Arrogant Frog (Cabernet Sauvignon och Merlot från Languedoc). Slappnade sedan av i tyst avdelning.

No Comments

Klockan är halvtvå på söndag morgon och jag är nyss hemkommen från herrmiddag i Jönköping. Hemresan var seg, mitt i natten med hyrd buss, men dessförinnan en kväll full med sång, tal och musikaliska upptåg. Just sång och spex är det som förenar oss, som träffas 7-8 gånger per kalenderår, med Jönköping en gång om året. Bussresan ned är nog den delen av kvällen som är mest givande eftersom man hinner prata om allt möjligt med sina medresande.

Avslutar söndagen med det sedvanliga träningspasset, som består av två 4,5 km-rundor med ett bodypumppass däremellan. Det regnade på upploppet hem. Sedan blev det en skön dusch, fotbad och kvällsmat. Lyssnar nu på Brian Wilsons senaste och ska sedan följa Verkligheten i P3.

No Comments

Jag var ute och sprang i Rydsskogen en timme idag. Det hade snöat hela natten så löpspåret var snötäckt. Skorna greppade bra trots att jag hade mina vanliga löparskor på mig. Jag njöt.

Det var skönt att få sträcka på benen och aktivera musklerna. Andningen fungerade utmärkt och jag kände mig stark i benen. Jag avslutade med att lyfta på stockarna ett antal set samt träna balans och explosivitet på fotbollsplanen såväl jämfota som på ett ben i taget. Hemma körde jag magövningar på swissbollen.

Två timmar efter passet och med mat i magen ryser jag av välbehag. Den mentala effekten av träningen sitter i länge och det är som ett naturligt rus. Man tänker så bra också under löpningen.

No Comments

För fjärde gången var jag och sprang Lidingöloppet idag. Det är lika spännande varje gång; ett verkligt ”Amazing race”.

Det var löpare överallt när jag skulle ta mig till Lidingö: på sj-tåget, på t-banan och — naturligtvis — på de specialchartrade lidingöloppsbussarna som gick i skytteltrafik mellan Ropsten och Lidingövallen. Det är en härlig stämning kring startplatsen och naturupplevelserna längs banan är många. Det brukar dock vara väldigt tyst längs spåret, troligen för att alla är så koncentrerade på att orka hela loppet och hålla sin egen takt, men jag brukar alltid fälla positiva kommentarer och peppa någons ork eller klädsel (det är nog en ”arbetsskada” från mitt instruktörsjobb) — och svaren är lika glada tillbaka.

Den roligaste överraskningen under loppet var en gammal kompis från tiden då vi var ett gäng som åkte runt och sprang stafetter: Vindelälvsloppet, Solastafetten och Sankt Olav-stafetten bland annat. Jag kände igen honom dels på löpstilen och dels på klädseln, eftersom han bar träningsjackan som vi alla använde när vi tävlade tillsammans. Han var lika glad som jag när vi upptäckte varandra och vi hann även utbyta en snabb ”livssituationsrapport” (mest om vad vi jobbade med) innan vi skildes åt. Skillnaden mot förr var dock att det nu var jag som istället sprang ifrån honom.

Lidingöloppet är världens största terränglopp. Det är välarrangerat, så jag återvänder gärna (och så ingår det ju i En Svensk Klassiker).  I år hade de förbättrat uthämtningen av löparnas väskor: Det var lika smidigt som på Vansbrosimningen, nämligen att man själv fick leta upp sin väska och matcha den med sin nummerlapp. Tidigare har de haft några ungdomar som har sprungit runt och letat bland persedlarna, vilket har gjort uthämtningen långsam.

Det här året har inte varit ett löparår för min egen del; jag har mest cyklat och simmat samt kört mina pass som instruktör — även om jag ökade löprundorna under början av hösten inför Lidingöloppet. Sedan var jag sjuk i halsont i fyra dagar och missade ett par långrundor, som är nyckeln till att klara av och även må bra efter Lidingöloppet. Tiden i år blev trots detta fyra minuter bättre än förra året, men priset för den dåliga förberedelsen var att jag var mycket tröttare i mål än vad en fyra minuter bättre tid borde påverka mig efter tre mil. Det är benen som tar mest stryk, bland annat på grund av de många branta nedförsbackarna under rundan. Jag är dock fullt nöjd med min tid, efter omständigheterna: 2.45 t. Jag firade prestationen med att åka 1:a klass på tåget hem, vilket inkluderade kvällsmat och trevlig servering vid sittplatsen.

Avslutningsvis vill jag ge ett bra tips på hur man smidigast tar sig tillbaka till T-centralen efter Lidingöloppet: Eftersom det snabbt blir kö till t-banevakten i Ropsten när alla löpare ska stämpla sina klippkort — kön kan kan ringla ända ut på gatan — så kan man istället gå ut till en av SL-bussarna ute på busshållplatsen och få kortet stämplat där och sedan gå direkt till t-banetåget. Bra, eller hur? Det är ju en taktik som är som hämtad ut ett avsnitt av ”The Amazing Race”!

No Comments

Det är en vecka sedan Lidingöloppet och jag känner mig i toppform. Instruerade lunchgympa idag och kände ingen trötthet efteråt, medan deltagarna kom fram och sade att det var jobbigt. Att de hade det jobbigt gläder mig, för då har jag gjort mitt arbete väl. Samtidigt kan jag inte låta bli att reflektera över min egen kondition: Jag går med lätta steg och det är en fantastisk känsla! Blir knappt andfådd av korta ruscher som jag gör i vardagen, till bussen, till föreläsningssalen o.s.v.

No Comments

Nu är jag hemma igen, efter ytterligare ett sportäventyr i Sverige.

Lidingöloppet 2007 var en taktiskt fulländad insats av undertecknad, om man undantar att jag var tvungen att besöka toaletten halvvägs in i loppet Taktiken bestod i att följa pulsklockans signaler och hålla mig i zon 3 (under 140 bpm i puls) i 20 km och sedan öka. Det fungerade perfekt!

Trots regn och geggamoja (och bajamajavisit), vilket innebar två steg fram och ett steg bak på skogens sliriga stigar, så sprang jag på 2.50, d.v.s. bara 3 minuter sämre än förra året då det var perfekt väder med solsken och torra spår. Stoppet halvvägs det här året tog säkert 3-4 min så efter omständigheterna är jag mycket nöjd med resultatet. Dessutom sprang jag verkligen hela den övriga vägen, inklusive den berömda Abborrbacken på slutet, vilket var första gången av de tre ggr som jag sprungit loppet; jag har annars varit tvungen att gå de sista 4 km p.g.a. kramp.

Det ska bli spännande att se vad jag hade för tid på slutmilen, för det var ingen som sprang om mig då, när jag susade förbi en massa trötta löpare. Totalplaceringen var dock, märkligt nog, sämre än förra året, så det måste ha varit många duktiga springfantomer med i år.

Jag åkte annars tåg till och från Stockholm och hade bokat tyst avdelning, vilket dock i verkligheten inte innebar någon skillnad från vanlig kupé I SJ:s broschyrer står det bland annat följande: ”En tyst avdelning på tåget ska ha lite samma känsla som på ett bibliotek.” (säger Åke Nylander på SJ), och: ”I en tyst avdelning ska resenärerna kunna koppla av, läsa eller arbeta. Mobiltelefoner ska vara helt avstängda. Konversationer ska helst undvikas, eller göras väldigt tyst.” I båda riktningarna var det passagerare som pratade i mobil eller med varandra, eller mammor med barn som hela tiden pratade. På hemresan var till och med konduktören inne i den tysta kupén och pratade i sin mobil!

Nästa gång DU bokar Tyst avdelning på SJ, vänligen gå igenom följande checklista:

- stäng av mobilen och lägg den längst ned i väskan, för du kommer inte att behöva den under resan

- säg till din kompis att ni endast kommer att säga enstaka ord till varandra under resan och det mycket lågmält, men desto mer le och ge varandra förstående blickar

- stäng av pipet på mp3-spelaren så att det är alldeles tyst när du ska välja bland alla dina 2000 låtar i menyerna.

Och du, om du ska dricka starköl så får du tyvärr inte dricka medhavd öl, utan den måste vara inköpt i restaurangvagnen.

Ikväll lyssnar jag på P3 Dans och sedan brasiliansk tropicala.

No Comments

Ordet för dagen på arbetet har varit ”splittrad”. Hoppas få knyta ihop de lösa trådarna imorgon, så att helgen blir vilosam och angenäm.

Sprang ett riktigt långpass igår, 25 km, och det hann till och med bli mörkt. Det var premiär för LOK-milen för min del, men tyckte att jag sprang den för snabbt för att vara ett långpass (50.23 min.). Löpningen kändes bra, men idag har jag en antydan till öm hals — sådan man har när det är en förkylning på gång. Fixade en vikarie till gympan imorgon för säkerhets skull och salsakryssningen är definitivt i fara

Samlar tankarna med hemlagad quornpasta med morötter, vitlök och oliver och tittar på den roliga filmen Dukes of Hazzard där Johnny Knoxville är i en av huvudrollerna och Burt Reynolds spelar ”bad guy”. Härligt att få höra hans hesa skratt igen.

No Comments

Är tidigt uppe idag, för jag har tvättid. Passar samtidigt på att baka surdegsbröd till veckans frukostar.

Det är höstkänning, med hög luft, ute. Det blir antingen en långpass med löparskorna eller med stavarna i eftermiddag. Jag ska känna hur det är i kroppen först.

Fortsätter lyssna på Godmorgon Världen.

Stack ut på långpass i löpspåret på eftermiddagen. Det blev knappt två timmar över tjugotvå kilometer. Jag hittade även till slut känslan för att springa i pulszon 3, som jag ville befinna mig i. Konstigt, men så fort jag gick in i zon 4 så började jag bli hungrig? Lugnade snabbt ner mig och fortsatte i zon 3

Det var bra med långsam och lång träning, men så känns det också i kroppen. Nu blir det väldigt lugnt resten av kvällen. Som efterrätt till kycklingen blir det en klementin, en kopp grönt te och polkagriskaramellerna som jag fick från kusinen.

No Comments

Lyssnar på Gustaf Skarsgård på Sommar i P1. Skön musik. Rappt tal. Uppkäftigt program!

Annars är det en välbehövlig vilodag idag, dock ej från träning. Efter en vecka bestående av två löppass, ett skidpass och ett aerobic (idag morse), förutom fyrtio minuters promenad till jobbet varje morgon och medhavd, hemlagad, god mat varje dag, så har jag trimmat bort det kilot som jag lade på mig i somras. Jag beklagar, men det är så det är, enkelt, för oss killar, och av biologiska skäl

Såg finalen på So you think you can dance och rätt dansare vann — och äntligen en tjej: fantastiska Sabra. Hon har bara dansat i fyra år men är redan en fullödig artist på scenen och behärskar det mesta, från pardans och konstdans till chachacha. Jag beundrade samtliga fyra dansare som var kvar på slutet lika mycket, alla med härliga personligheter och uttryckssätt, men Sabra var jämnast. Jag får lust att dansa själv när jag ser henne och de andra.

Sätter på Ammonia Avenue med Alan Parsons och diskar. Stryker sedan kläder och lyssnar på Sportradion.

No Comments

Precis hemma efter ett kvalitetspass med löpningen: träning i kort backe samt styrka. Det var kläggigt i spåret men jag såg till att korta ned stegen för att nästan trippa och sedan ta några snabba skutt för att komma förbi ställena. Det blev många hopp mellan andra och tredje kilometern, dock; bra träning för både balans och snabbhet.

I den korta backen fick jag sällskap av ett par, en kille och en tjej alltså, som också skulle träna kort backe idag. Det var trevligt. Vi peppade varandra. Efteråt körde jag lika envetet med stockarna i skogskanten samt med den egna kroppen som vikt; armhävningar och situps. Efteråt stretchade jag musklerna noggrant och länge, speciellt lårens baksidor, som hade fått jobba hårt idag.

Ikväll tittar jag på intervjun med Steve Jobs och Bill Gates från D5-konferensen som hölls den 30 maj i år. Det är första gången på över 20 år som de två mjukvarulegenderna möts på samma scen. Det handlar om både datorhistoria och entreprenörskap — och tur.

No Comments