:Livselixir

För fjärde gången var jag och sprang Lidingöloppet idag. Det är lika spännande varje gång; ett verkligt ”Amazing race”.

Det var löpare överallt när jag skulle ta mig till Lidingö: på sj-tåget, på t-banan och — naturligtvis — på de specialchartrade lidingöloppsbussarna som gick i skytteltrafik mellan Ropsten och Lidingövallen. Det är en härlig stämning kring startplatsen och naturupplevelserna längs banan är många. Det brukar dock vara väldigt tyst längs spåret, troligen för att alla är så koncentrerade på att orka hela loppet och hålla sin egen takt, men jag brukar alltid fälla positiva kommentarer och peppa någons ork eller klädsel (det är nog en ”arbetsskada” från mitt instruktörsjobb) — och svaren är lika glada tillbaka.

Den roligaste överraskningen under loppet var en gammal kompis från tiden då vi var ett gäng som åkte runt och sprang stafetter: Vindelälvsloppet, Solastafetten och Sankt Olav-stafetten bland annat. Jag kände igen honom dels på löpstilen och dels på klädseln, eftersom han bar träningsjackan som vi alla använde när vi tävlade tillsammans. Han var lika glad som jag när vi upptäckte varandra och vi hann även utbyta en snabb ”livssituationsrapport” (mest om vad vi jobbade med) innan vi skildes åt. Skillnaden mot förr var dock att det nu var jag som istället sprang ifrån honom.

Lidingöloppet är världens största terränglopp. Det är välarrangerat, så jag återvänder gärna (och så ingår det ju i En Svensk Klassiker).  I år hade de förbättrat uthämtningen av löparnas väskor: Det var lika smidigt som på Vansbrosimningen, nämligen att man själv fick leta upp sin väska och matcha den med sin nummerlapp. Tidigare har de haft några ungdomar som har sprungit runt och letat bland persedlarna, vilket har gjort uthämtningen långsam.

Det här året har inte varit ett löparår för min egen del; jag har mest cyklat och simmat samt kört mina pass som instruktör — även om jag ökade löprundorna under början av hösten inför Lidingöloppet. Sedan var jag sjuk i halsont i fyra dagar och missade ett par långrundor, som är nyckeln till att klara av och även må bra efter Lidingöloppet. Tiden i år blev trots detta fyra minuter bättre än förra året, men priset för den dåliga förberedelsen var att jag var mycket tröttare i mål än vad en fyra minuter bättre tid borde påverka mig efter tre mil. Det är benen som tar mest stryk, bland annat på grund av de många branta nedförsbackarna under rundan. Jag är dock fullt nöjd med min tid, efter omständigheterna: 2.45 t. Jag firade prestationen med att åka 1:a klass på tåget hem, vilket inkluderade kvällsmat och trevlig servering vid sittplatsen.

Avslutningsvis vill jag ge ett bra tips på hur man smidigast tar sig tillbaka till T-centralen efter Lidingöloppet: Eftersom det snabbt blir kö till t-banevakten i Ropsten när alla löpare ska stämpla sina klippkort — kön kan kan ringla ända ut på gatan — så kan man istället gå ut till en av SL-bussarna ute på busshållplatsen och få kortet stämplat där och sedan gå direkt till t-banetåget. Bra, eller hur? Det är ju en taktik som är som hämtad ut ett avsnitt av ”The Amazing Race”!

No Comments

Kände en påtaglig lukt av fotsvett hemma och tänkte först att det måste vara ett par strumpor jag har som omedelbart måste tvättas. Försökte sedan lokalisera det som irriterade näsan. Noterade efter en kort stund havarti-osten på mackan … och mumsade vidare.

Nästa års träningsupplevelse är redan bokad: NNU Training Camp i Turkiet! Det ser ut att bli en himla många skåningar på resan … Det är i månadsskiftet april-maj, så tyvärr kommer jag att missa den årliga samkvämen och mösspåtagningen med manskören på Valborg, men i gengäld blir det en exotisk (och storsint sponsrad) resa till Turkiet, säkert lika minnesvärd som den senaste med NNU till Lanzarote 2007.

”Åt ost”, som sagt … och strumporna kommer att behöva tvättas dagligen på träningslägret.

No Comments

”Kära cyklist!

Jag blir upprörd och irriterad som fotgängare på Corson på campus Valla när du kommer farande med din cykel på gångbanan, eftersom du både åker för fort och på fel ställe! Detta gör att jag känner mig otrygg, osäker och rädd för att promenera där.

Om du vill fortsätta att ta dig fram på gångbanan med din cykel så måste du antingen leda ditt fordon till fots bredvid dig eller trampa med gånghastighet. Gånghastighet innebär max 7 km/t. när du befinner dig på cykeln; snabbare än så, och du räknas plötsligt som cyklist igen. Det är ju faktiskt böter på att cykla på gångbana och trottoar, så även om ditt samvete inte säger nej till framfarten så skulle du kunna tänka på oss andra (och inte bara din egen bästa välmåga i trafiken) och visa hänsyn, eller hur? Varför ska just du vara undantagen de regler som vi gemensamt har kommit överens om ska gälla i trafiken? Det enklaste är alltså att du håller dig till cykelstråket.

Cyklister och fotgängare på Corson är sedan länge tydligt separerade från varandra genom såväl symboler som olikformade plattor — jo, faktiskt; se efter själv! — så att dels gående kan få vara i fred och dels cyklister fritt kan rusa fram i valfritt tempo.

– Manlig gångtrafikant

PS! Om du skulle möta någon av mina gångtrafikantkollegor på cykelstråket, plinga gärna försiktigt med din ringklocka på dem, som en påminnelse om att de borde befinna sig på gångbanan istället. Det är ju för deras eget bästa, nu när du själv äntligen vet var du hör hemma med din cykel på universitetsområdet.”

1 Comment

[youtube]http://www.youtube.com/watch?v=Ze5bIIIJZCI[/youtube]

Kollar på So you think you can dance, Canada, och ibland dyker det upp dansare som gör en jätteglad: som Katie Lee från Toronto. En tjej som poppar och lockar med en ren, klassisk stil, härlig musikalitet och humor! Det är en krävande dansstil där man spänner och släpper en muskel i en led i taget, varvar med att stanna upp rörelsen och sedan även glida mjukt över flera leder — allt för att skapa en illusion av en robotliknande rörelse, som ändå svänger.

Det var Katies första audition någonsin (!) och hon gick direkt vidare till finalen, där dansarna ska gallras ytterligare innan tittarna får komma in och rösta.

Njuter under kvällen av nybakta finska hålkakor, som sprider sin doft av kummin i lägenheten.

No Comments

Jag har tillbringat lördagen med mental återhämtning samt fysiskt helande. Det behövs just nu, för jag har nämligen drabbats av halsont.

Jag fick fixa vikarier till mina gruppträningspass i fredags och imorgon. Gick en runda med stavarna för att hålla igång, men på låg nivå (zon 1 i puls) jämfört med gympa och bodypump, som brukar rusa iväg i zon 4 och — ja, faktiskt även i bodypump! — zon 5.

Den mentala återhämtningen har bestått i att jag har tagit i gammal ”surdeg” där hemma, med pappershögar som har samlat damm. Rutinerna för att regelbundet hantera dessa har falerat ibland, men jag försöker belöna mig när jag har lyckats hålla igång de goda vanorna så att jag kan bli bättre.

Jag utvecklar mig enligt steg-för-steg-filosofin, precis som framgångsrika friidrottare som Stefan Holm gör: att på nästa tävling göra en viss sak ännu bättre än förra gången — istället för att tänka ”Jag ska ta medalj”. Medaljen kommer automatiskt när man stegvis har uppnått ett visst mål.

Medan bloggen får en uppfräschning, med bland annat ny design, så lyssnar jag på P4 ikväll. Jag är svag för P4 Dance och deras mixar. De är väldigt underhållande och lockar ofta till dans, vilket ju är meningen.

No Comments